Denna vår har jag landat mjukt hos tallar och björkar, blåsippor och liljekonvaljer. Mossor, lavar, klippor och sjöar. Ja, denna vår har jag varit ett med årstiden och elementen. Fåglarna har varit med mig hela tiden. Trots att jag bor i staden har jag kunnat njuta av deras sång nästan dygnet runt. 

Bortsett från det konstanta bruset från Nynäsvägen där i fjärran – jag låtsas att det är havet – har denna vår varit så tyst och stilla. Inga plan som flyger över mitt huvud dagarna i ända. Inga plan som förpestar mitt liv med buller och tankar om hur vi kör skiten ur planeten. Jag har istället kunnat lyssnat på mig själv och min omvärld. Jag har känt mig lugn och närvarande.

Kanske beror det inte bara på att flygplanen är kvar på marken? Kanske beror det också på att hela världen har saktat ned, gjort en lång utandning, värnat det nära och det kära? Eller på att klimatutsläppen också saktat ned, om än för en millisekund?

Eller kanske beror det på hoppet som har spirat? Jag har sett hur det finns pengar och mänskliga resurser när det verkligen gäller. Att folk har gått samman för att hjälpa sina grannar, sjukvården och förtvivlade kulturarbetare. Jag har glatt mig över hur regeringar världen över för en gångs skull prioriterar sina medborgares väl och ve framför BNP-tillväxt. Och att människor kan ta individuellt ansvar och förändra sina liv på väldigt kort tid. Allt detta kommer att behövas framöver. 

Och vet ni? Min klimatångest har varit som bortblåst. Den har inte heller ersatts av oro för att drabbas av covid-19. Jag har sett hur vänner och bekanta plågats av ångest och rädsla för framtiden under den gångna våren. Samtidigt har jag varit lugn och glad för att jag trott att här finns ett fönster för förändring. Ett lugn och en glädje som har varit större än min oro för att familj och vänner ska bli sjuka.

Missförstå mig inte. Jag förstår att pandemin är allvarlig. Jag har anpassat mitt liv efter de rådande omständigheterna. Jag förstår att jag är lyckligt lottad som inte har blivit allvarligt sjuk eller har någon drabbad anhörig. Jag förstår att jag är priviligerad som kan jobba hemifrån, har pengar till mat och, inte minst, har ett fantastiskt naturreservat runt husknuten att fly till. 

Kanske är jag aningslös? Jag vet inte. Men jag vet att jag inte har någon framtidstro att förlora – den försvann redan för tjugo år sedan då jag på riktigt förstod hur det var fatt med miljön. En underliggande dödsångest har jag levt med lika länge och av samma skäl. Och ärligt talat, pandemin känns som en västanfläkt jämfört med klimathotet. 

Nu lyfter vi igen! står det glatt i mejlet från TUI. Själv plågas jag av tanken på att åter få höra – swish, swosh, swish – över mitt huvud. Den lilla orosmasken i magen har börjat röra på sig igen. Fönstret för förändring stängs i takt med att charterresorna bokas upp och världen långsamt återgår till det ”normala”. Med fönstret stängs hoppet. 

För samtidigt som covid-19 pågår detta: Rekordvärme i Sibirien. 30 grader i skuggan i Sverige i juni. Preemraffs planer godkänns av mark- och miljööverdomstolen. Jag känner oro för torka, bränder och algblomning. Och då har jag inte ens orkat lyssna på Greta Thunbergs sommarprat. Lägg därtill att vi har en rad andra miljökriser att hantera. Vi överskrider planetens gränser på nästan alla områden. Därmed äventyrar vi livsbetingelserna för oss människor och alla andra levande varelser på denna jord. Basala behov som mat på bordet och rent vatten. 

För det mesta försöker jag hålla ångan uppe, tänka att saker går att förändra. Att jag – vi – kan göra skillnad. Men idag tänker jag på fågelsången där utanför köksfönstret. Hur den är så vacker att det nästan gör ont i bröstet. Hur allt detta vackra kan försvinna. Hur vi låter det försvinna.

Jag blir sorgsen. Jag blir arg. Det är skit. Det ÄR skit. Det är sån jävla SKIT.

Jag har två barn. De är sju och två år gamla. 2050 kommer de att vara 37 och 32 år gamla, yngre än vad jag är idag. Vilken värld lever vi i då? Ja, beroende på klimatscenario så är förstås svaret på den frågan olika. Men olika grader av kaos, det kan vi nog vara rätt säkra på. 

Hur ska jag kunna förmedla framtidstro till mina barn? Motivera dem att utbilda sig? Ställa sig i bostadskön? Månadsspara? Skaffa barn? Det vete fåglarna. 

Det vete fåglarna.