Här är en skog. Här går en mor med sitt barn. Skogen består av 350-åriga tallar, modern vet att det är en nyckelbiotop. Hon har längtat så till en riktig skog. En gammelskog, inte ett skogsplantage. Kanske hoppas hon finna sig själv där bland de uråldriga tallarna. 

Nu går de här utan karta och kompass eller ens en mobiltelefon. Bara en minnesbild av kartan vid parkeringen. Målet för turen var sjön, den har de hittat. Vid sjön skulle det finnas två rastplatser, kanske vindskydd. Rastplatserna har de inte hittat. De hade ändå en fin stund vid sjön, på en sten i solen med en banan och ett paket russin. Inte alls förberedda med vatten eller så, detta är en spontan utflykt. 

Nu ska de ta sig tillbaka till parkeringen. Men vilket håll? Här är bara en massa snårskog, ett virrvarr av nedfallna träd och grenar, mjuka kullar av mossa, förrädiskt vattensjuka. När modern ser stolparna som markerar reservatsgränsen drar hon en lättnadens suck. Nu är det bara att följa dem till vägen. Men stolparna tar plötsligt slut och de följer dem tillbaka igen. Beslutar att gå åt andra hållet, korsa bäcken igen på samma ställe. Korsa en annan bäck lite längre bort. Se där, reservatsgränsen igen! Se där, det ovanliga trädet igen. Se där, nu är de åter på samma ställe där de korsade bäcken tidigare. 

Nu sprider sig rädslan i kroppen på modern. Hon vet inte hur länge de har gått här. Hon vet bara att hon går med en ganska trött sjuåring och att de inte hittar hem. Hon börjar hata gammelskogen. Längta till ordnad skog, plantageskog. Sådan som hon är uppvuxen med. Där träden står i prydliga gallrade rader. Där det går att se långt framför sig. Inte som här, i detta kaos. Här finner ingen sig själv. Bara rädslan. 

Nu gäller det att hålla modet uppe, tänker modern. Men hon märker att barnet märker att hon är rädd så hon sätter ord på rädslan. Säger, vi är vilse, vi måste hålla ihop och humöret uppe. Kanske ska de sjunga en sång? Hon klämmer i, vi går över daggstänkta berg, fallera! Barnet vägrar sjunga. Säger, det är ju en glad sång. Vi har inte kul. Det här är idiotiskt mamma. Varför tog du inte med en telefon? 

Nu håller hon med barnet. Ja, det är idiotiskt. De är svettiga, törstiga och lite hungriga. Russinen börjar ta slut. När de går där repeterar hon med barnet vad man ska göra när man är vilse. De har lärt sig i skolan, barnet kan det som ett rinnande vatten. Stanna på ett ställe, krama ett träd, bygg en koja, häng upp ovanliga saker i trädet. Gör ljud. 

Nu gör modern ljud, mest för att inte ge rädslan överhanden. Allt annat om överlevnad i skogen, det har hon visst glömt bort. Om hon någonsin kunnat. Inte en jävla myrstack ser hon. Och även om hon hade sett en, vad har den att säga henne? Myror bygger stacken mot… söder? Om det är korrekt, vad ska hon göra med den informationen? Hon vill inte stanna på ett ställe, hon vill fortsätta. Reservatet är litet, det borde gå att hitta en väg ut. 

Nu ber modern en stilla bön att ingen av dem ska skada sig. Vad gör hon då? Hon kan inte lämna barnet ensam mitt i skogen för att hämta hjälp. Och hon kan inte låta barnet gå efter hjälp heller. Alltså, inte ramla. Inte bryta något. Inte stuka något. Hon manar på, förmanar, se dig för, häng på, vi måste fortsätta gå. 

Nu sjunker moderns fot plötsligt djupt ned i sank mossa. Kängan fylls med vatten och hon snavar. Glasögonen drar emot en gren, hon känner hur något rispar ett sår precis intill ögat. Hon faller, modet faller. Rädslan bubblar upp inom henne. Fan, detta är idiotiskt på riktigt. Att utsätta barnet för detta, det är oförlåtligt. 

Nu biter modern ihop. Klafsar vidare med vattenfylld känga. Sänder en tacksam tanke till ullstrumporna som värmer trots att de är genomvåta. Hon längtar så efter att få se den där asfaltsvägen. Men vägen dyker aldrig upp. Hon funderar, 26 hektar skog, hur mycket är det egentligen? 

Nu ser de ett spår efter en skogsmaskin. Det måste leda till en väg förr eller senare, tänker hon. De följer spåret och mycket riktigt – det leder till en skogsväg. Modern ler lyckligt mot kalhygget till höger om vägen. Civilisation. De kommer att hitta hem.