Jag tänker mycket på liv och död, denna märkliga vinter. Kanske osunt mycket, det finns tecken som tyder på det. Jag läste att sorg ställer känslan av meningsfullhet på sin spets. Det är väl en slags sorg som jag känner. Ju mer jag lär mig om livets intrikata väv, desto större sorg känner jag över hur den trasas sönder. En väv så vacker, sinnrik och tät att människohanden aldrig skulle kunna väva den.

Jag tänker på hur mycket det finns i vår värld som är ogreppbart. Jag tänker på ålen, hur den förblir ett mysterium. Ingen vet exakt var och hur den föds eller dör. Jag tänker på dyngbaggen som räddar oss från att drunkna i bajs. Ja, det är sant, jag kan berätta mer om det en annan gång. 

Dyngbaggen, ålen och alla andra små och stora livsformer – de är min familj och mitt hem. De bor på mig, i mig, med mig. Överallt. Koalorna och eucalyptusträden, de bor förstås någon annanstans. Men de är likafullt familj. Deras hem, mitt hem, slukas av elden. Jag känner deras smärta, den färdas tusentals mil. Hem till mig, till min trygga säng, där jag försöker sova. 

Det är på liv och död nu. Jag ber till det som är ogreppbart. 

#brevtilljorden, skriv ett du med!