Igår skulle vi baka pepparkakor hemma. Sanningen var att jag egentligen inte orkade. Men min sexåring ville så gärna. Och jag ville i teorin. Så då fick det bli så. Men herregud vad jobbigt det är att baka pepparkakor! Jag fattar inte hur min farmor och mormor hade tålamod att baka med oss. Jag hade köpt färdig deg på det lokala bageriet, för att underlätta. Fast det är ju liksom bara första steget. Degen fastnar överallt, på kaveln och på bakbänken. Pepparkaksfigurerna blir helt mosade innan de kommer upp på plåten.
Googlade frenetiskt efter husmorsknep och hittade att man kunde kavla ut mellan två bakplåtspapper. Det hjälpte lite grann men då var tålamodet redan slut. Sexåringen var tjurig och tvååringen stod och skrek efter pepparkaksdeg. Den utkavlade degen fick åka in i ugnen som den var. Och resten av degen åkte in i frysen.
Såhär är det ju ibland, livet som småbarnsförälder. Någon sa att mina recept och inlägg här på bloggen ger prestationsångest. Att det ser så perfekt ut. Men då ska en veta att utanför bilderna är det kaos! Och att jag klämmer in matlagningen för att det ger mig energi och en känsla av att vara något utöver en jävligt trött förälder. För trött är jag, så in i märgen.
Och jag tänker, ska det vara så? Att pressen och stressen är så hög? I viss mån så är det nog ofrånkomligt. Småbarnsåren är tuffa, har säkert varit så i alla tider. Men jag tänker också att något måste ha förändrats. Mina vänner med småbarn kraschar till höger och vänster, jag känner alltför många som har blivit sjukskrivna för utmattning. Och det är ju inte bara mina vänner – andelen som är sjukskrivna för psykisk ohälsa har ökat dramatiskt de senaste åren. Anpassningsstörning kallas det visst i Försäkringskassans statistik.
Jag har aldrig hamnat i den statistiken, har hankat mig fram med kompledigheter och annat tidsskarvande. Men visst är jag anpassningsstörd. Så pass att jag nyligen sade upp mig från mitt jobb som verksamhetschef – jag mäktar inte med att jonglera vardagspusslet hemma tillsammans med ett krävande jobb. Lägg till detta en klimatoro som ligger som ett brus i bakgrunden. För hur det ska gå med klimatet, ekosystemen, mina barns framtid… ja, hela mänskligheten? Tro fan att en blir anpassningsstörd.
Och jag tänker att här finns något. En öppning för förändring. För att citera Leonard Cohen: there is a crack in everything, that’s how the light gets in. Jag finner hopp i att allt fler människor mår dåligt och ifrågasätter det samhälle som vi har byggt åt oss själva. Ett samhälle som inte är hållbart för planeten eller oss människor. Orkar vi göra uppror? Bryta oss loss från strukturen, bryta ny mark? Jag hoppas det.
från ord till jord 