Idag satt jag en stund på ett berg i skogen innan jobbet. Tog in alla dofter, färger och former. Lyssnade på vindens sus i träden och fåglarnas kvitter. Visst hörde jag också några fågelungar som pep efter mat?

Som så ofta nuförtiden, kunde jag inte hejda mig själv från att tänka på framtiden. Här satt jag, i allt detta underbart vackra, och det kändes så sårbart. Jag hörde bruset från Nynäsvägen och riktigt äcklades av människans idioti. Full fart på motorvägen mot klimatkollapsen.

Kanske berodde det på att jag precis läst den där rapporten om planeten 2050? Då finns en ”verklig risk att mänskligt liv på jorden är på väg mot utrotning, på det mest fruktansvärda sätt”.

Ett urval: Hälften av planetens befolkning utsätts för extrema värmeböljor minst 20 dagar om året. Den globala matproduktionen sjunker med en femtedel. Amazonas ekosystem kollapsar, permafrosten smälter, Arktis blir isfritt på sommaren, havsnivån höjs med en halvmeter. Stora delar av planeten blir obeboelig. Resursbristen och migrationstrycket leder till krig – rent av kärnvapenkrig. En miljard människor tvingas på flykt.

Jag tänkte på skogen som jag satt i. Att folk skulle gå man ur huse och hugga ned den vid en framtida energi- och matkris. Det gjorde mig sorgsen. Jag hoppas så innerligt att det finns hopp.