I helgen var vi på arbetshelg på Änggärdets gårdsgemenskap. Änggärdet är en gård som brukas och ägs tillsammans. Målet, om jag förstått saken rätt, är att bli självförsörjande på sikt. Jag hörde talas om Änggärdet för första gången på en fest för en sisådär sju år sedan. Sedan dess har jag mentalt varit på väg dit, men det har alltid kommit något i vägen. Men nu – när jag kapitulerat inför att vi inte har ork över till någon flytt ut på landet den närmaste tiden – var det äntligen dags!

Vi blev mottagna med öppna armar. Vi fick hjälpa till med sådd och anläggning av flisgångar i bäddarna. Eller, så mycket till arbete blev det nu inte. Mesta tiden jagade jag runt efter ettåringen. Vi hade velat göra mer och hade lite dåligt samvete, trots att alla sa att de förstod att vi inte kunde jobba så mycket när vi hade ett litet barn.

Sexåringen såg vi knappt röken av på hela helgen. Hon drev runt på gården med de andra barnen, plockade ägg, klappade katten, hoppade studsmatta, byggde en koja, sågade till en skylt och säkert en massa annat som vi föräldrar aldrig får veta.

Mat fick vi också, till självkostnadspris. Och det är där gråärten kommer in. Vi blev bjudna på jättegod falafel gjord på gråärt. Den är verkligen i ropet just nu, jag har läst om den på en rad ställen bara den senaste veckan. Det är en gammal traditionell ärtsort som varit bortglömd ett tag, men som nu åter blivit populär som en ersättning till mer exotiska proteinkällor som sojabönor eller kikärtor. Nordisk råvara skriver att gråärten har varit den viktigaste basfödan för oss nordbor, tillsammans med spannmål och rovor. ”Den har närt oss i svåra tider och bidragit till vår starka folkhälsa”. Och eftersom vi har tuffa tider framför oss så verkar det ju vettigt att satsa på gråärten igen.

img_0660

Vacker är den också, gråärten. Tack Änggärdet för bilderna!